För 10 år sedan, var livet lätt att leva. Jag tog studenten och då väntade hela livet framför mig. Lite ironiskt att just denna dag är idag... En lite rolig jämförelse faktiskt.
Idag 10 år sedan, började dagen med att ta hand om båda barnen på morgonen. Walter 1 år och 9 mån, samt den lilla nya guldklimpen på 6 veckor. I väg med båda barnen i bilen, lämna den ena och hem igen. Väl hemma hade Jon vaknat, så han fick ha kvar en sovande guldklimp och jag gick ut med våran hund Aramis på en tur.
Jon lämnar jobbet och kan ev hinna hem en stund idag, men han kommer iaf jobba hela kvällen till ca 03.00 med Karlstads studenter på nöjesfabriken.
Under tiden Walter är på förskolan 8.30-13.30 börjar Guldklimpen som för övrigt är världens snällaste att bara krångla hela dagen, vill inte sova, knappt äta (inte så bra som han brukar), vill bara vara på mamma. Hela förmiddagen är det så, sedan är det dags att hämta w på förskolan.
Promenad till förskoland med hunden och guldklimp i babybjörn, han somnar äntligen. Men jag får ingen vila ändå för nu är jag ju ute och går typiskt...
Kommer hem guldklimp vill ha all min närhet även den stora killen. Lite nöjdare är w när han får äta mellanmål framför tv. Men inte guldklimpen... Ska fortfarande ha all mammas uppmärksamhet.
Upptäcker att guldklimpen är alldeles prickig på hela kroppen i någon form av utslag. Ringer BVC ingen telefontid, ringer 1177 och rådfrågar och pratar. Jag personligen är inte så orolig, kan vara tvättmedel eller jordgubbar jag åt igår. Men det stod att man skulle ringa om det var röda utslag får instruktioner vad jag ska kolla efter om jag behöver åka in. Annars kontakta vårdcentral i morgon. Walter och vill ha min uppmärksamhet under samtalet, till slut blir han nöjd.
Hoppas på att Jon snart kommer hem då kl närmar sig 18.00 så jag "slipper" klä på alla barn och ut med hunden. Kommer på att jag själv är hungrig då jag inte ätit på hela dagen, pga att guldklimpen inte gav mig tid. W börjar bli hungrig räddningen är pytt i panna i frysen. Under måltiden som somnar äntligen guldklimpen. Det blir tyst och skönt för öronen i 20 min iaf. Sedan tänker jag fan.... Fel vagn måste klä på och lägga i annan vagn.
Skickar sms till Jon om ihopp om att han ska komma hem och rädda mig. Men storbilds skärmarna krånglar på nöjes. Han blir sen och kl närmar sig kl 19.00 hunden måste verkligen ut.
Gör i ordning w med pyjamas, tandborstningen och ner i dubbelvagnen. Guldklimpen har vaknat, vilket i detta fall var bra. Gör iordning honom också., ger hunden mat och sedan ut i vagnen. Ihopp om att w somnar och tar kvällen i vagnen, samt att den lilla somnar så det blir lite tyst en stund.
Lämnar telefon med mening hemma för att jag är så irriterad så om någon ringer så blir det inget bra samtal. Känner även att det ska bli skönt att gå ut utan alla sociala medier runtomkring och vara kontaktbar 24/7.
Båda barnen somnar i vagnen, det blir en bättre harmoni och jag fylls med lite ny och gladare energi igen. Efter att ha lyssnat på fågelkvitter och naturen i ca 30 min kommer jag fram till Färjestads ridklubb, passar på att gå in och lukta på hästlukten.
Kroppen fylls av ett sånt härligt lugn och vilka söta små ponnysar ;)
Väl hemma är Jon hemma, ser fram emot en lång dusch. Men Guldklimp vaknar och vill ha mat och han vill äta länge tills det är 20 min tills Jon ska återgå till jobbet igen.... Blev en kort dusch för att hinna se biggest loser finalen. Guldklimpen är nöjd nu på kvällen, utslagen tycks ha gått ner och han somnar halv vägs in i programmet.
Nu har jag äntligen fått andas i 2 h med att båda barnen sover. Börjar bli lite sliten nu, ny dag i morgon och jag hoppas verkligen inte att det blir repris.
All heder till er som är ensamstående där ute i världen... Ni är så jävla bra och starka.
Hur tror ni att era livs skulle se ut 10 år efter studenten?
